Vi kände bara varandra i sex veckor. Du satt här utanför både dag och natt, och jag var bara på (långvarigt) besök i kvarteret.
Du ville så gärna komma in, och få äta, sova och dricka vatten. Men dina hemförhållanden hade spårat ur. Du kände dig inte trygg.
Du gick utan mat och vatten så långa perioder att du fick problem med magen. De sade att du var sjuk. De människor som skulle ge dig allt du behövde, och se till att du var trygg – de svek dig. Du kunde inte lita på dina människor längre, du var rädd.
Jag fick inte ta in dig, jag kände mig plågsamt maktlös. Ofta var det som att du bad mig om hjälp med din blick, tills du gav upp. Nu önskar jag att jag ändå hade tagit hand om dig, gett dig mat och inte bara vatten. Jag skulle ha trotsat alla, kämpat för dig och gjort dig trygg, för du litade på mig.
Plötsligt var du bara borta. Jag kände på mig att det inte var tillfälligt. När jag frågade om dig ljög de för mig. Tillslut kom det fram ändå, att de som skulle ha tagit hand om dig – gett dig veterinärvård och ett bättre hem, istället hade tagit dig till en avskild plats och skjutit dig. Brutalt. Du hade rätt, dina människor var inte att lita på.
Platsen här utanför där du brukade ligga är plågsamt tom. Ingen bryr sig, för du var i deras ögon ‘bara en katt’.
Men i mitt hjärta finns du kvar, för mig var du fantastisk. Och nu ber jag om förlåtelse om och om igen. ♥
S. Lövstedt juli 2026