
Det där med att förlora kontakten med någon en tycker om, och delar mycket historia med… Det har inte alltid varit lätt för mig. Åren går, och vi förändras – allting utvecklas och avvecklas hela tiden. Det kan kännas som att något går förlorat.
Den kära vännen, plötsligt är det som att något saknas. Vi vet inte vad vi ska säga längre riktigt. Kanske minns vi båda den där tiden då vi skrattade så mycket, vi kunde sitta i timmar, och prata om allt och inget. Vad var det som hände? Det här livet… Det gör lite som det vill med oss ibland. Tar sina egna vägar.
Det behöver inte vara så att vi tycker illa om varandra, inte alls. Det är bara som att energin har gått ur oss. Som att vi inte tycker och tänker tillsammans över huvudtaget längre. Vi synkar inte, har vi blivit några andra?
Sedan hörs vi inte av mer. Det bara blir så. Kanske finns det en sorg i det. Någon av oss kanske gör ett försök ändå, vi säger att vi måste ses, fast vi båda vet att det inte kommer att ske. Visst kan det göra ont. Att glida isär…
Ur ett annat perspektiv kan det ses som något helt naturligt. Vi kommer ju garanterat att skiljas från alla vi mött och älskat någon gång i det här jordelivet. Vi föds och dör allena. Det är en resa vi måste göra ensamma.
Det är väl så att vi alla förändras genom ålderns alla faser, vi som får leva. Det skulle kunna ses som ett privilegium att få bli gammal – att inte dö ung.
Till alla er som jag någonsin crashat in i på ett eller annat sätt…. Till alla som jag någonsin har mött och älskat. För all vänskap och alla upplevelser – tack. Med respekt för min egen livsväg; tack till alla som har bidragit till min historia. Jag kan se synkronisiteten i den nu. Både i ljuset och genom mörkret. Det är vackert på något sätt. Nästan magiskt.
S. Lövstedt juni 2026
♥ ♥ ♥
