******
Då har jag ägnat söndags eftermiddagen åt att se filmen Strejkarna (SVTplay). Starkt berörd och med kinderna våta av tårar inser jag vidden av hur extremt destruktiv den senaste mandatperiodens politik har varit. Applåderad och hyllad – hotad, föraktad och hatad. Hur kan våra svenska politiker ha misslyckas så totalt när det gäller att samarbeta för att stoppa (eller åtminstone mildra) klimatförändringarna?
Alla vuxna har inte varit passiva förnekare av klimatkrisen. Alla ungdomar har inte brytt sig om och engagerat sig i klimat- och mijöfrågor. Ålderism är destruktivt, men jag kan ändå tydligt se vuxenvärldens svek; hade föräldrargenerationerna strejkat från sina arbeten, så som ungdomar strejkade från sina skolor – då hade politikerna tvingats agera. Då hade vi haft en annan situation idag.
Det finns ju flera olika anledningar till att jag inte har kunnat slå mig till ro i mitt liv, utan bara flyttat omkring. Men en av de främsta är ju tillståndet i världen. Jag skakades också som ung av att naturen skövlades och arter dog ut. Att maten, luften och vattnet förgiftades – och det verkade helt omöjligt att stoppa. Det svåraste för mig var att se och veta om hur djuren behandlas i vår köttindustri. Det var innan internet, och det fanns inget konstant informationsflöde. Det var som att försöka lägga pussel bit för bit, för att få en bild av vad som hände i vår omvärld. Många pusselbitar saknades.
Mitt enda seriösa försök att komma till ro var när jag och min livskamrat skaffade ett soldattorp i fantastisk naturmiljö. Där skulle vi förverkliga våra drömmar om att leva ekologiskt hållbart och bärkraftigt – som i samklang med naturen. Vi totalrenoverade med naturmaterial, och började bygga hus av lera och halm. Det var när vi var tvungna att gå skilda vägar som jag fick lämna drömmen om Himlalunda.
Tre månader efter att vi hade fått nycklarna till den här fantastiska platsen, så skövlades skogen bortom torpet. Kalhyggena syntes vara oändliga. Där det tidigare varit stora mossbäddar, svamp och blåbär – gammal uppvuxen skog med stor artrikedom, fanns bara bränd och skadad mark kvar. Någon enstaka tall var kvarlämnad i ett öde landskap, utan större möjligheter att överleva. Alla djur och fåglar var borta. Tystnaden var öronbedövande. Där gick jag med mina hundar och bara storgrät. Hela den enorma skövlingen hade bara tagit ett par veckor. Det gick så väldigt fort.
När en har försökt göra sin egen lilla omställning, genom att äta veganskt, köpa det mesta på loppis, undvika flyget och så vidare – då känns det ändå inte nog sedan. Som att en behöver göra mera. Jag var med på några av demonstrationerna i Storstan när det begav sig. Det var med enorm lättnad i bröstet, och tårar som strömmade ner för kinderna, för att det äntligen hände något. Att Greta hade kraften och modet att sätta ord på det svåraste, och att hon efter ett tag fick ett sådant fantastiskt nätverk av stödjande människor omkring sig.
När så många människor över hela jorden simultant gick ut på gatorna för en gemensam sak, att kräva att politikerna stoppar miljöförstörelsen – som orsakar livsfarliga klimatförändringar – då tändes verkligen hoppet. Så jag hängde med XR i några aktioner och intentionen var att jag även skulle vara med i Red Rebels. Men jag blev sjukskriven för utmattning, och kort därefter kom pandemin – som innebar andra hälsomässiga svårigheter. Därefter tillsattes den mest destruktiva regering som Sverige någonsin har haft.
Det är bara ett par veckor kvar till nyval här i Sverige. Det är ett sådant enormt hat som florerar därute, både online och in real life. Här sitter jag och gömmer mig från troll och övervakning på min egen lilla hemsida, som troligtvis inte har så många besökare. Detta medan Greta står högst upp på barrikaderna, och medvetet utsätter sig själv för hatstormarna – även från världens mäktigaste, rikaste och farligaste män.
Hur är det möjligt? …Att hata Greta? Att hata miljökämpar? Vi lever i en tid när fredlig civil olydnad, och utövande av demokratiska rättigheter på många håll har kriminaliserats. Vi ser hur det brinner. Vi ser hur det svämmar över. Det var 50 000 människor ute på gatorna i Storstan förra helgen. Hur relaterar våra nuvarande politiska makthavare till det?
Allt fler börjar förstå att den destruktiva kraft som orsakar krig och svält är den samma som exploaterar och förgiftar vår natur. Det är tillväxthungern och maktfullkomligheten som styr när alla andra värden slås ut. Men jag håller med vårt nuvarande Miljödepartement – folket på gatorna; vi är många fler. Och vi ger aldrig, någonsin upp. Något försenade, det är dags för ‘vuxenvärlden’ att revoltera nu. Vi behöver strejka överallt.
S. Lövstedt, Augusti 2026