Det var en fredag i mitten av augusti när vi åkte iväg i den lilla mercedesen. Min granne hade frågat mig om jag ville följa med på en tur på landsbygden, i den lilla bruksort där jag för tillfället vistas. Vi hade väl stannat och pratat lite då och då under åren som gått, sedan min familj flyttade in i detta område.
Jag såg det som en ära, att han frågade just mig. Han ville visa mig sina barndomstrakter, och det såg jag fram emot, då han nästan levt ett helt århundrade här i södra Dalarna. När vi väl kom iväg hade väl ingen av oss räknat med en fem timmar lång resa, som genom tid och rymd.
Efter ett par mil kom vi in på slingrande småvägar, där den mäktiga sensommargrönskan ännu inte visar spår av höst. Min vän talade långsamt med sin milda röst, och det var som att jag fördes tillbaka i tiden. Det var innan teve och telefoner, precis när de första bilarna började komma. Jag kunde se honom för mitt inre i en yngre version, där han gick med häst och plog och plöjde ängar som vi åkte förbi.
Jag fick se den lilla stugan där han tagit sitt första andetag. Nu mera någons sommarhus, någon som inte var där när vi rullade in på den lilla nästintill obefintliga väg som ledde fram till den av grönska väl dolda stugan. Vi tog en tur till den största forsen i Dalälven, och vi åkte genom Färnebofjärdens Nationalpark ända tills vägen tog slut. Tänk hur magiskt det kan vara med platser som inte regelbundet skövlas. Jag tyckte mig till och med se lite hänglav, som tyder på ett välmående ekosystem.
Min vän visade mig var han sedan bott under hela uppväxten. Ett stort hus på en höjd, där en hade fantastisk utsikt över ängar, skog och Dalälven. En lite ladugårdslänga, och allt var fortfrande i denna tid välskött. Jag kunde se hur platsen påverkade honom. Han sade att hans själ finns kvar i denna trakten, trots att det var länge sedan han och hans fru flyttade här ifrån.
Det fanns en fantastisk kärlekshistoria med i hela berättelsen, som en röd tråd. De hade träffats unga och levt ett rikt liv tillsammans i hela sjuttio år. När hans fru blev sjuk vakade han vid hennes sida genom det långa och stundvis brutala sjukdomsförloppet. När han talar om henne är det med sådan kärlek och respekt och jag blir rörd på djupet.
Så stannar vi för en fika vid Hovnäs bilfärja över Dalälven, den som han en gång i tiden själv körde. Vi fick en väldigt fin stund med kvinnan som skötte ruljansen, där vi reflekterade över dåtid och nutid. Hur Sädesärlor fortfarande efter så många år fortsätter lägga sina ägg i maskinerilådan, trots att det slamrar och lever om så mycket. Vissa saker förändras aldrig.
Vi fick höra om att det förr i tiden hade gått elledningar över vattnet, och att fåglarna som bygger bo bland stenarna som bildar små öar i älven flög över dessa när det skulle förbi. De flög alltså som i en båge över ledningarna, och fortsatte sedan med det långt efter att ledningarna tagits bort. Generation efter generation, naturen är märklig på det viset. Det fanns en slags fridfullhet vid färjeläget som gjorde att vi stannade längre än vi hade tänkt.
När vi åkte samma väg tillbaka beskrev min vän vilka som hade bott i de olika husen. Hur släkt och vänner hade levt tillsammans i den lilla byn, i något som liknadee en slags bullerbytillvaro. Till och med jag blev nostalgisk över det som varit - och det som gått förlorat. Kanske sörjde vi båda lite grand en annan tid, då en levde nära naturen, mer här och nu - utan alla teknologiska underverk. Med byagemenskap, en levande lanthandel och skola för barnen i nästan varje by.
När vi väl kom tillbaka hem hade det redan blivit eftermiddag. Vi var väl båda lite trötta efter fem timmars bilande, men samtidigt fanns en djup tillfredsställelse i bröstet. Jag kände att jag hade upptäckt en del av Avesta som jag aldrig vetat om, och som inte hade kommit till liv utan alla dessa beskrivningar av de människor som levt där förr - och brukat jorden. Känner mig lite rikare nu, och tacksam för att så mycket vackert fortfarande finns kvar.
S. Lövstedt, augusti 2026