
Namnet Himlalunda som jag använder har faktiskt en liten bakgrundshistoria. För ungefär ‘tusen år sedan’ hade jag en livskamrat som jag skaffade ett torp med, på en stor och vacker gård. Då kom jag på det namnet, och vi började himlalunda-blogga om vårt ‘livsstilsprojekt’.
Ni vet den där sången av Evert Taube som heter Änglamarken – den sjöng vi ju alltid på skolavslutningarna.
Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill Jorden vi ärvde och lunden den gröna Vildrosor och blåklockor och lindblommor och kamomill Låt dem få leva, de är ju så sköna
Det verkar som att jag rörde om orden i texten redan i väldigt tidig ålder – och istället för himlajorden så sjöng jag alltså himlalunden. Det satt så djupt i mig, att jag senare i vuxen ålder alltid blev en aning irriterad på att alla andra sjöng fel (för jag kan väl inte ha fel?).
Tillslut så kollade jag ju upp saken, men trots att jag kunde se svart på vitt hur texten skulle vara – så vägrade jag ändra mig. Jag kan vara en aning obstinat ibland. Så med all respekt för Taube, men det förblir himlalunden för mig.
… Och i den andan fixade jag då till namnet Himlalunda. I min tanke var det också lite med association till ordet annorlunda.
Det här var alltså för ungefär nitton år sedan. När jag tillslut var tvungen att bryta upp, fick jag (med stor sorg) lämna den där vackra platsen som jag hade kallat Himlalunda (under åtta år).
Men jag tog i alla fall med mig namnet. ♥
© Solinda Lövstedt, 2025
