Igår var det ju stopp i tågtrafiken, och jag hamnade i en för tillfället överbefolkad tågstation. Frågade om det var ledigt och slog mig ner på hörnet av en bänk. Det blev så att det satt ett gäng unga män omkring mig, som jag insåg egentligen inte var ett sällskap – de hade bara mötts där och då. Men stämningen var god.
En av männen var väldigt stilig, han hade snygga kläder och halvlångt hår som var ihopsamlat med en snodd i nacken. Men det var inte det som gjorde mig uppmärksam, det brukar sällan enbart yttre appearance göra. Det var när jag hörde honom tala, det är ju svårt att stänga av hörseln. Hans ansikte var väldigt allvarligt, och han talade väldigt lugnt.
Det var den här mannen som visade ett sådant genuint intresse för de andra. Han ställde frågor utan att vara för påträngande, som fick de andra att skina upp – och vilja dela med sig. Det är ju fascinerande att höra var folk är på väg, och vad de har för livssituationer. Jag satt ju och skrev på telefonen, men kunde inte undgå att höra hur de tillslut kom in på det här med festivaler. Han frågade de andra om de brukade gå på festivaler – och nu kunde jag ju inte låta bli att lyssna.
För de andra var alla festivalmänniskor, fast det var inget som det gick att ana sig till genom deras uppenbarelse. Det visade sig att de alla gick på olika typer av festivaler, någon till och med utomlands. De visade sig vara intresserade av lite mer alternativa festivaler, och mitt hjärta blev varmt när de alla enades om att det var skönt när det inte var så mycket fylla. De tipsade varandra, och samtalet flöt på.
Den ena gick på lite mer folkmusik- och yoga festivaler. Den andra åkte utomlands på stora alternativa festivaler, och beskrev det som att vara på ett stort Disneyland, fast för vuxna. Det var festivaler där biljetterna tar slut direkt när det släpps. Den tredje mannen gillade mer udda festivaler med psykedelisk musik. När jag lämnar så hör jag dem tala helt öppet om hur mycket kärlek det är på dessa sammankomster, och jag måste få säga att det gav mig hopp om framtiden. Det fick mig att reflektera lite över hur det är att vara ung idag, i denna tid.
När jag något senare sitter i den fulla pendeltågsvagnen stirrar en stor majoritet av resenärerna ner i sina telefoner som vanligt, gärna med ear-plugs i öronen också. Men en bit ifrån mig hörs ett lågmält samtal. Där står den där stilige unge mannen igen, nu i samtal med en engelsktalande person.
Jag kan inte annat än le. De känner inte heller varandra, och jag hör hur den här människoälskaren ödmjukt och intuitivt tar kontakt med den här personen (också) – och det visar sig att han har mycket intressant att berätta. Någon som annars bara försvinner i folkmassans vimmel blir plötsligt en verklig person. Han blir sedd. När det är dags att gå av så tar de i hand, och jag bara känner värmen. Vilket möte.
Sådana människor blir jag hänförd av. Den här mannen hade bara ett genuint intresse av att möta andra människor, och han var så respektfull i sitt initiativtagande. Inte en enda gång såg jag till hans telefon, den var aldrig ens i hans hand. Det som var så extra fint var hur de han tog kontakt med bara lyste upp, och verkligen ville vara där och då – i det samtalet. Två människor som möts, och sedan bara lämnar varandra – berikade.
Den du möter där ute i vimlet, du vet inte vem det är. Men vi kan utgå ifrån att varje människa har en helt egen unik berättelse att dela med sig av. Det är något väldigt vackert det här, med människomöten.
Solinda Lövstedt, januari 2026