Vandrar omkring med hunden Kya på mörka gator i den lilla stad där jag hamnat. Gatlyktor sprider ett varmt, gult sken över frusna kullerstenar, och jag är på inget sätt vän med vintern. Fuktiga, bitande vindar blåser in från Vättern, och gör min hud ömtålig. Det är väldigt tomt på gatorna, det är knappt ens hundägare ute. Det är för kallt för våra fyrbenta vänners mjuka tassar.
Kommer på att jag har glömt reflexvästen och Kyas neonhalsband, men känner att det var lika bra. För jag vill inte synas ute. Tänker att vi är nog tryggare om vi gömmer oss lite i skuggorna vid möten. Det var den inställningen jag hade när jag sent om kvällarna vandrade hem från jobbet i höstas. Att liksom inte vilja synas utomhus i mörkret, det har nu blivit något så normalt att jag inte ens reflekterar över det.
Men plötsligt slår det mig hur sjukt det är, när Kya och jag tar av på Birgittas väg. Hon stannar och har funnit något intressant att undersöka, när en tom buss skramlar förbi i istiden.
Hur sjukt är det inte att det är så jag hanterar min rädsla utomhus. Visst är risken liten – procentuellt sett – att jag råkar ut för ett överfall eller liknande. Men den finns där, och våldsdåden har gjort många rädda. Jag är nog inte ensam om att inte vilja röra mig utomhus i mörkret, även om jag nu bor på en plats där jag känner mig relativt trygg.
När en har varit med om ett överfall utomhus sätter det sig i kroppen. Det är svårt att tänka att det inte kan hända då. Den där känslan av maktlöshet, att ha absolut ingenting att sätta emot. Det kroppsliga minnet av att ge upp, att frysa. Det där som gör att förövare inte blir dömda, för att kvinnan inte protesterade tillräckligt. Det är ju hjärnan som stänger av, en försvarsmekanism.
Vet inte hur det blev med ‘Me too‘ i slutändan, men något som tveklöst kom fram är hur många kvinnor som faktiskt har blivit utsatta för våld- och sexuella övergrepp – i alla möjliga (och omöjliga) sammanhang. Det är så otroligt tragiskt, och så obehagligt normaliserat.
Har vi kollektivt slagit oss till ro med det nu, att det är så det är – och så det kommer att fortsätta att vara… att vi inte ska kunna gå ut ensamma på kvällarna? Att vi inte ska kunna känna oss trygga?
Med en obehaglig känsla i maggropen promenerar jag sakta tillbaka hem med Kya. Stegen knastrar mot den frostiga backen i en tid då mycket har gått förlorat. Men vi ger väl ändå inte upp? Det är så jag tänker. Visst kan vi väl ändra det här? Visst är en annan värld möjlig?
Någon slags revolution… för fred och frihet överallt, i det globala samhället. En värld där ingen lämnas utanför. Det är väl det vi behöver nu, när galenskapen nått helt nya nivåer.
© S. Lövstedt februari 2026