Nu har jag väl kommit till en tid i livet då jag gärna vill finna och bli vän med vardagslunken. Det har väl inte varit så viktigt för mig förr, snarare någonting jag har undvikit.
Tror egentligen inte alls att det handlar om att bli äldre. Det handlar mer om att en har blivit helare. Att allt det där som gick sönder inombords en gång i tiden har fått en chans att läka.
Nu hamnade ju inte alla bitarna på samma plats som förr, så på sätt och vis är jag en annan. Lagningen blev lite skev. Troligtvis är jag varken bättre eller sämre nu, men kanske något sannare. För det sägs att det är i sprickorna som ljuset lyser igenom.
Det är dags för mig att finna lunken nu. Att få en vardag där en har tid att stanna upp och se de små sakerna, som egentligen är det stora. Inte bara springa förbi och snabbt igenom allt hela tiden, i någon form av konstant existentiell kris.
När en blir sams med livet kanske lunken kommer som en slags belöning. Vad vet jag. Sitter på justanothertrain och skriver detta. Det kanske finns en slags lunk i kringflackandet också.
S. Lövstedt 2026