Minns ni pandemin? COVID-19? Det är märkligt hur lite det talas om det, nu så här i efterhand. Tystnaden får det att verka som att det som hände har normaliserats i vårt kollektiva medvetande. Vad hände med skuldbördan? Det var någon som skrev en gång att det största hotet mot mänskligheten och allt liv på jorden är det som händer i laboratorierna.
Vaccin
Själv arbetade jag inom vård- och omsorg, och kände mig absolut skyldig att ta vaccin så snart det blev möjligt. Om inte för min egen skull, så för andras skull – och då framför allt de jag arbetade med. Det första vaccinet blev Astras. Typ dagen efter att jag hade fått det insprutat i min kropp stoppades det. De två andra gångerna jag vaccinerades blev det av något annat märke.
Virus
Jag minns att det var vår när jag själv drabbades av viruset COVID-19. Totalt däckad i en vecka, det var en ovanligt intensiv period av kraftiga influensasymptom – men sedan gick det snabbt över. Fast jag blev aldrig riktigt den samma igen, aldrig riktigt bra. Kroppen blev tung och trög, andningen blev jobbig – som om lungorna inte riktigt orkade med.
Symptom
Under sommaren efter COVID började konstiga symptom uppstå i min kropp. Små ryckningar här och där i kroppen, lite överallt. Var det muskel- eller nervryckningar, jag hade ingen aning. Sedan förvärrades detta, och det var som värst i benen, även om det förkom i hela kroppen. Jag fick också små, små ryckningar i ansiktet. Så jag sökte för det här på vårdcentralen, men det slogs bara bort.
Remiss
Då sökte jag igen, och igen, och tillslut fick jag remiss till neurologen i Falun. När jag kom dit var det två män som närvarade i rummet, och jag började gråta när jag skulle beskriva symptomen. Det hade då gått drygt ett halvår sedan de började, och de hade intensifierats. Läkaren sade ganska direkt att det där inte är något neurologiskt, eftersom jag hade sagt att det lugnar ner sig ibland – så att jag nästan tror att det försvinner. Sedan gjorde han en halvhjärtad fysiologisk undersökning, och skickade hem mig.
PKU
När det var som värst flyttade jag till Vadstena och arbetade inom vården i Mjölby. Jag hade då sedan länge försökt gå bakvägen för att få veta vad som hände i min kropp. Jag har ju den metaboliska sjukdomen PKU (phenylketonuri), och blev orolig att det var den som givit mig dessa symptom (PKU kan orsaka hjärnskador). Via PKU-centret hade jag blivit remitterad till en neurolog-expert i Storstan.
Sjukskrivning
Det var en sommar inom vård- och omsorg, då personalstyrkan var starkt påfrestad – som jag crashade i sjukskrivning. Jag satt hemma i vindsvåningen i Vadstena och grät över det som hände i min kropp. När jag satt helt stilla ryckte det lite överallt, som att det kokade i kroppen. Utöver detta kunde det uppstå ett smärtsamt ‘stick’ någonstans i kroppen, vilket gjorde att en spastisk reaktion uppstod.
När jag äntligen fick en tid hos den här neurolog-experten – efter lång väntetid – hade jag brutit upp och flyttat tillbaka till Södra Dalarna gen. Det hade blivit senhöst och jag kämpade på i nya anställningar inom vården.
Upphört
Och plötsligt upphörde symptomen. När det väl var dags att åka till neurologen i Storstan hade symptomen i stort sett upphört. Jag tänkte att jag inte kunde åka dit för symptom som har försvunnit. Så jag avbokade den efterlängtade tiden – och gåtan kvarstod olöst. Vad var det jag hade upplevt, vad var det jag hade gått igenom?
Expert
Flera år senare, närmare bestämt 2025 – när folk inte talar om pandemin så mycket längre, så hamnade jag hos denna neurolog-expert i alla fall. Nu var det endast PKU-relaterat. Han såg ju att jag hade avbokat tiden som jag fått för några år sedan, och undrade kanske varför. Då berättade jag vad jag hade gått igenom.
Då sade han att det nästan helt säkert var Astra-vaccinet som hade orsakat det. Det var andra som hade haft liknande upplevelse, och han sade att det var ett riktigt rävgift. Att symptomen faktiskt hade gått över var också något som talar för att det var vaccinet som var orsaken. Han verkade tycka att det var förkastligt att jag hade blivit så avfärdad av neurologen i Falun.
Post-covid
Idag känner jag mig forfarande inte som innan vaccinerna och COVID-19. Min kropp blev aldrig den samma. Jag var ganska vältränad och hade god kondition innan. Nu för tiden blir jag fysiskt utmattad snabbare, och jag har väldigt svårt för konditionsträning. Jag får anstränga mig mycket hårdare för att klara av samma sak som tidigare. Jag har fortfarande – relativt lindriga – nervryckningar, och de ökar när jag blir trött eller stressad. När jag arbetar är det hela tiden på gränsen till utmattning. Emellanåt över gränsen. Mitt immunförvar var väldigt nedsatt under flera år efter covid 19 och vaccinerna, vilket ledde till regelbundna virusinfektioner och därmed sjukskrivningar. Jag har nu förstått att mycket av det här stämmer överens med post-covid.
Obehag
Idag tränar jag styrketräning regelbundet för att undkomma ett intensivt obehag i kroppen, framförallt i benen. Symptom som delvis liknar ‘restless legs’, men ändå inte. Det är något annat. Håller jag upp några dagar eller en vecka så kommer det tillbaka. Det är en märklig anledning att tvingas till gymet för.
Jag tycker att de som orsakade pandemin ska hållas ansvariga. Jag tycker att vi genom globalt samarbete måste förhindra att någonting liknande någonsin händer igen. Jag tycker att mycket av det som händer i slutna laboratorier omedelbart måste förbjudas och upphöra.
Upprättelse
Jag söker någon form av upprättelse för oss som genom social press och på grund av arbetssituation kände oss tvingade att ta ett vaccin som var skadligt för oss. Jag tog vaccinet för att skydda andra, och fick betala med min egen hälsa och arbetsförmåga. En crashad ekonomi som resultat, då välfärdssamhällets skyddsnät är fullt av hål – som det är lätt att falla igenom.
Inte alla har glömt pandemin.
© Solinda Lövstedt, hösten 2025