Då var det dags för en ny Avatar-film här i storhelgerna. Jag uppskattade verkligen den första, även om glorifieringen av amerikansk militär blev lite dryg. Jag uppskattade det här med hur vi fick en visuell upplevelse av Pandoras natur – och att själva grundtemat rör miljön. Det här med ursprungsbefolkning och ockupation är ju tyvärr också relevant i vår nutid.
♥ ♥ ♥
Importance of trees
Det var ju otroligt jobbigt när moderträdet skövlades i första filmen, men jag tror att det är bra att vi fick känna det – för motsvarande pågår ju för fullt över hela jordklotet just nu. Det kanske blev som ett wakeup call för någon.
Avatarer?
Det här med att de kommer från en värld, och går ner i en kropp – för att få en upplevelse på en annan planet. Det överensstämmer lite med min syn på jordelivet (som har en del gemensamt med buddhismen). Att vi liksom bara är – just visitors here.
Krisa på bio
Sedan kom ju den andra filmen, och det är den som gör att jag tvekar inför att gå och och se den nya – tredje. För vem var det som fick lämna mitt i filmen (storgråtande), och ringa och be någon komma och hämta mig. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det;
Det som händer i våra hav
Det var det där med mamal-jakten, det blev för mycket och för utdraget. För verklighetstroget. För ni vet väl om vad som händer i den Japanska bukten (läs mer här). Det kanske inte alls blir något liknande i de kommande filmerna, men jag vet inte… känner mig ändå tveksam. Samtidigt kan det verkligen bli en visuell bioupplevelse av ett slag som inte är så vanligt nu för tiden.
© S. Lövstedt 2025