Det var en helt vanlig höstdag i oktober, då jag plötsligt var tvungen att stanna upp för att möta verkligheten en stund. Plötsligt kom det över mig, reality bites – det där med att se allting som det är. Att våga se sig själv. Jag som trodde att jag var klar med det där! Högmod går före fall. Börjar förstå vad som eldat på mitt kringflackande under alla dessa år. Det är en sak att mentalt veta, en annan att återuppleva det i hela kroppen. Okej, men nu är nu. Jag kan ju inte ändra på det som varit, men jag måste ju försöka fixa ett sätt att förhålla mig till min historia som inte tar musten ur mig… When clarity strikes.
Jag har ju flyttat omkring väldigt mycket, men en hel del ‘flyttar’ har faktiskt varit lustfyllda och positiva – måste jag säga till mitt försvar. Sedan har det ju handlat mycket om både kärleksliv och arbetsliv – utan att gå in närmare på det här och nu. Men det går inte att ‘unsee’ det här som jag nu kan se så tydligt, hur mitt separationsdrama har utspelat sig om och om igen, i alla möjliga och omöjliga situationer.
Att vara på väg någonstans, att lämna. Då finns det andra som blir ledsna. En del märker jag det på, andra säger det rätt ut, ibland har det till och med funnits tårar från båda håll. Det blir ensamt tillslut när en inte ger relationerna en chans att fördjupas med tiden – i ett gemensamt vardagsliv. På en och samma plats.
Har ju sedan länge insett att det viktigaste när jag lämnar jordelivet är ju mina relationer, mina människor. Och djur med, för all del. Det är ju kärleken helt enkelt. Men det måste ju vara ömsesidigt.
Det går inte att klamra sig fast, och hålla kvar människor som betyder mycket för en. Det måste få finnas ett flöde. Det måste få vara så att relationen får vila ibland, om det är så vindarna blåser. Det är ju fullt naturligt, och många hanterar ju det här helt omedvetet, utan att ens reflektera över det.
Att fly(tta) innebör inte alltid att vara fri.... Kärlek är frihet, och frihet är kärlek. Hur svårt kan det vara egentligen?
Solinda Lövstedt, hösten 2025